2026-01-25 02:54:00
Sverige har levt kvar i naiva drömmar
Det är en grotesk uppvisning i sin egen rätt, eliternas toppmöte i den schweiziska alpbyn Davos. Här möts de varje år, de maktens män som skapat och upprätthåller vår nihilistiska världsordning.
Det brukar i vanliga fall vara en kollegial tillställning, där det mest omskakande som kan hända är när den holländske historikern Rutger Bregman läxar upp miljardärer för att de inte bidrar tillräckligt till det gemensamma.
I år var det annorlunda.
Ett par dagar före mötet hade Donald Trump sagt att han var beredd att invadera Grönland. Världen, makthavarna, journalisterna kämpade med att hitta ett språk för vad det var som hände.
En av dem lyckades. I ett sjutton minuter långt talk beskrev den kanadensiske premiärministern Mark Carney världen som han ser den.
Fortsatt och utbredd inrikes terror från Trumps stormtrupper är sannolikt, någon form av ekonomiskt och militärt hybridkrig mot Kanada är en reell risk.
Carney inledde med att citera Václav Havels kända essä ”The power of the powerless”, där diktaturens logik beskrivs. Hur den inte vilar bara på ett våldsmonopol, utan också på majoritetens tysta medgivande.
Framför allt pekade Carney på glappet mellan verkligheten och eliternas retorik, på det lögnaktiga pratet om att försöka återupprätta ”regelbaserad världsordning”, på den inställsamma och förnedrande charad som pågått sedan Trump tillträdde för ett år sedan – och i många hänseenden mycket längre än så.
Dagarna innan Carneys tal läckte det uppgifter om att den kanadensiska försvarsmakten börjat träna på gerillakrigföring, om en amerikansk invasion skulle bli verklighet.
En klok åtgärd.
I Minnesota härjar just nu presidentens privata, svartklädda stormtrupper i ICE. Syftet är att med terror straffa medborgarna i en delstat som hade mage att rösta på en annan kandidat än Trump. Konflikten trappas upp, 1 500 soldater ska snart skickas till Minnesota. Syftet, vilket den konservative historikern Robert Kagan påpekade i veckan, är uppenbart. Den egna befolkningen ska vänjas vid våld inför det som väntar. Ett troligt scenario i höstens viktiga mellanårsval är att det kommer att uppstå ”oroligheter” i demokratiska delstater i samband med röstning, som sedan brutalt kan slås ned och undantagslagar införas.
Trump är numera, liksom Putin, Europas fiende.
Det är inte säkert att Trump lyckas stjäla eller skrämma till sig en valvinst i höst. Men han kommer garanterat att försöka. Poängen är att man i det här läget måste se världen för vad den är. Fortsatt och utbredd inrikes terror från Trumps stormtrupper är sannolikt, någon form av ekonomiskt och militärt hybridkrig mot Kanada är en reell risk.
Vi var många som våren 2022 varnade Sverige för gå in i ett Nato-samarbete som förlitade sig på militärmakten i ett land där demokratin så snabbt var på väg att försvagas. Min egen syn var – och är – att Nato representerade en föråldrad politisk logik med USA i centrum, som inte var byggd för att hantera säkerhetsriskerna i en multipolär värld. I stället ville jag se en vision för ett starkare EU, militärt och politiskt.
Sedan dess har det gått fyra år och jag har svårt att hitta ord för min brist på förtroende för ett politiskt, säkerhetspolitiskt och medialt etablissemang i Sverige som konstant spelat ned med utvecklingen i USA och levt kvar i drömmarna om den transatlantiska länken. Som har hoppats att den bisarre fascisten i Vita huset ska kunna gå att ”hantera”.
För låt oss tala klarspråk. Trump är numera, liksom Putin, Europas fiende. Det som är verkligt besvärande är inte bara detta faktum, utan också att vi har tillåtit oss att leva i självbedrägeri så länge. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att våra makthavare är för bekväma, för inbäddade i gamla strukturer, för rädda för att stöta sig med varandra och för mycket fångar i sin egen tid.
Vad Trump sysslar med och tror på har varit synligt och uppenbart under lång tid. Han är en maktgalen rasist som går i gång på dominans och underkastelse och bekänner sig till den amerikanska urberättelsen om den vite mannens överhöghet. Bättre än att läsa nyhetsrapporteringen om Trump – som ofta framställer honom som mer normal och resonabel än han är – är att lyssna på vad han själv säger. Som i talet i Davos där han talade klarspråk om sin vit makt-vision för världen genom att bland annat säga att Europas civilisation håller på att gå förlorad på grund av ”okontrollerad massinvandring” från kulturer som inte klarar av att bygga egna samhällen, och en lång utläggning om somalier som lågintelligenta fuskare.
Mark Carneys tal saknade visioner om en bättre, mer rättvis värld och han står långt ifrån mig politiskt. Men ändå var det han sade befriande.
Vår tids politiska ledare agerar så ofta och så uppenbart utan sanningsanspråk. De ljuger för väljarna, byter åsikt och optimerar sina budskap för vissa väljargrupper. De är fast i en gammal logik, och klarar inte av att erkänna att världen ändrats – eftersom de då skulle avkrävas svar som de inte har. I Carneys tal uppstod en sällsynt kontakt, där åhörarna förstod att detta är vad han faktiskt tycker. Han redovisade vad han var rädd för, för farorna och möjligheterna som han ser dem.
I denna uppriktighet – som i sig bär på en moralisk tyngd – finns möjligen början på ett bättre samtal om framtiden. I dessa farliga tider är det upplyftande, rent av befriande.
