2026-01-26 03:15:00
Man kan inte utvisa dömda våldtäktsmän till Iran. För somliga ter det sig som daltande. Eller än värre ett typiskt exempel på det vänstervridna etablissemangets perversa kärlek till blattar (hej, sverigedemokrater i allmänhet). I allra värsta fall som ett led i den kända judekommunistiska sammansvärjningen som går ut på att ta in så många muslimer i Sverige att de kan erövra den politiska makten och införa kalifat och sharialagstiftning (hej, Richard Jomshof!).
Men skälet till att vi inte kan utvisa våldtäktsmän till Iran är i själva verket betydligt enklare. Sverige har, liksom de flesta demokratiska länderna på jorden, skrivit under internationella konventioner om att inte utvisa människor till diktaturer som tillämpar tortyr och dödsstraff.
Det beror på att vi är emot tortyr och dödsstraff. Nåja, när jag skriver ”vi” så gäller det förstås inte alla sverigedemokrater. Inte ens alla kristdemokrater, eftersom partiledare Ebba Busch häromåret upprördes över att polisen inte dödade ett antal muslimer under upploppen i samband med koranbränningar (”varför sköt polisen inte skarpt?”).
Vi har dock fortfarande politisk majoritet i Sverige mot tortyr och dödsstraff. Och därför utvisar vi inte ens de grövsta våldsförbrytarna till Iran, en av världens värsta våldsdiktaturer. Redan i år kan regimen där ha mördat uppåt 15 000 demonstranter. Siffran är osäker på grund av censuren och att Iran stängt ner all kommunikation över nätet.
Vad vi däremot kan utvisa till Iran, efter Tidöregeringens valvinst 2022, är laglydiga iranier som är väl integrerade i Sverige, arbetar, betalar skatt, studerar, talar svenska och kanske rentav är födda här, sådana som håller igång den svenska sjukvården.
Som exempelvis läkarparet Kazemipour. Ja det vill säga, de var högt kvalificerade specialistläkare i Iran, men efter flykten till Sverige har makarna arbetat som undersköterskor på Södersjukhuset i Stockholm. De har barn födda i Sverige.
Utvisningsbeslutet slog ner som en bomb på Södersjukhuset. Arbetskamraterna bland läkare och sjuksköterskor demonstrerade utanför huvudingången mot vad man såg som ett lika obegripligt som omänskligt beslut. Men som bekant möter den sortens demonstranter bara förakt och stundom glåpord från vår nuvarande regering.
Lika obegripligt och omänskligt ter sig utvisningsbeslutet mot den kurdiskiranske journalisten Lavan Muhammadi som arbetar på den kurdiska tv-stationen Aryen i Stockholm som nyhetsuppläsare eller programledare. Enligt den iranska regimen är han självklart betraktad som landsförrädare och israelisk agent. Och med tanke på sitt jobb lika självklart identifierad. De som fattat utvisningsbeslut i hans fall vet alltså tveklöst att han avrättas om han skickas till Iran.
Ännu ett exempel bland alltför många. Ayla är en ung kvinna som tagit studenten med så höga betyg att hon kan välja fortsatt utbildning till läkare eller på Kungliga Tekniska Högskolan, men har inte bestämt sig och arbetar för närvarande på ett LSS-boende. Hon skall utvisas till Iran därför att hon fyllt 18 år och då inte längre räknas som barn och familjemedlem utan som ensam vuxen.
Hon tillhör alltså den nya kategorin tonårsutvisningar, barn som fyllt 18. Att hon demonstrerat mot regimen i Iran och är medförfattare till en självklart regimkritisk antologi, ”Vi kommer aldrig att förlåta”, innebär naturligtvis att hon i Iran betraktas som landsförrädare, israelisk agent och så vidare. Men det räddar henne inte, som om hon varit våldtäktsman. Migrationsverket gör nämligen bedömningen att hennes politiska brott nog är okända i Iran och att hennes 18-årsdag väger tyngre i avgörandet om att utvisa henne. Liksom hennes småsyskon ska plockas ut för utvisning när också de fyller 18.
Det helvete som drabbat ett stort antal laglydiga invandrare av viss typ (inte svårt att gissa vilken typ) sen SD fick igenom sina lagändringar beskrivs med isande tydlighet av ett av offren, Fereshteh Javani i Dagens Arena, klarare och bättre än jag kan formulera det:
”Vi är 4 700 etablerade invånare som trodde på de svenska reglerna. Vi har arbetat, betalat skatt, lärt oss språket, följt lagen, skickat våra barn till skolan, byggt hem, slagit rot i Sverige. Nu slås våra liv sönder. Men vem är det som kastar ut oss från våra hem? Tror ni verkligen att Sverige blir ett bättre land utan oss?
Vi är era grannar. Vi är sjuksköterskan som tar hand om era föräldrar, busschauffören, bilmekanikern, förskoleläraren (…) och vi är kollegan som varje dag arbetar för att hålla Sverige tryggt och fungerande. Våra hjärtan har klappat för en framtid här. Och nu kastar ni ut oss.”
Fereshteh Javanis nyckelfråga är själva grunden: ”Tror ni att Sverige blir bättre utan oss?”
Ingen vettig människa tror det. Kaos i sjukvården är bara en av de självklara konsekvenserna. Och därtill den fullkomligt galna situationen att även om Sverige måste behålla grova våldsförbrytare så kan vi åtminstone kasta ut arbetande och laglydiga människor.
De som tror att Sverige blir bättre med dessa lagändringar är alltså SD, Ebba Busch och möjligen den orakade migrationsministern (M).
Men vad är det de faktiskt tror på rent ideologiskt? Svaret är lika otäckt som enkelt. Det kallas etnisk rensning.
